Nu ska det egentligen vara vår, låta vinden blåsa i mitt hår. Men någonting har hänt, för vinden har vänt. Det är inte ens nära, man kan inte ens den kalla luften förtära. Värmen borde komma snart, borde inte bara vara prat. Längtar mest efter sommar, sol och vind, som smeker mot min kind. När man plockar blommor och bär, att känna att man inte ens behöver vara kär. Man kan sitta och stirra sig blind, eller bara våga slänga sig utför våg och vind. Låta ens liv bara ihop braka, eller låta det utvecklas och spraka. Låta sig själv vara ledsen och bara gråta, ens kinder blir då våta. Det här är ingen riktig dikt om våren, men det kommer väl med åren.